Brev från Lotta Wall

Hej igen!

Oj vad tiden går! Nu har jag bara en vecka kvar av min vistelse här i Kolandoto!

Jag har nu blivit en del av teamet här nere och det är jättekul! Har till och med hamnat på tjänstgöringslistan!

Jag bor i ett hus med 2 lägenheter. Min har tre rum och kök. Till stor del har jag bott själv här men under 3 veckor bodde här också 3 sjuksköterskestuderande från Röda korset vars sjuksköterskeutbildning har ett samarbetsprojekt där studerande från Sverige gör en del av sin praktik här. Nu bor jag själv igen men 3 andra svenskar har flyttat in i grannlägenheten, en arkitektstuderande och två ingenjörsstuderande. De håller på med ett vatten och elprojekt samt ett utbyggnadsprojekt för sjukhuset. Det behövs för vatten finns bara någon timme på morgonen och man samlar i en tunna för att klara dagsbehovet. Elen är inte heller at lita på, kommer och går som den vill ibland!

Folket som bor här har tagit emot mej väl och med nyfikenhet. De flesta stannar och pratar lite när de går förbi även om man inte träffats innan eller enbart för att utbyta hälsningsfraser.

Barnen i byn har speciellt adopterat mej! Varje dag står det barn på min veranda och pratar. De lär mej Kiswahili och jag lär dem engelska. Numera möts man av en hel hop av barn när man kommer från affären och jag hör mitt namn skrikas tvärs över fotbollsplanen eller borta från vägen för att pocka på uppmärksamhet. Det kan bero på att jag var med på Compassionday en lördag för någon vecka sedan. Compassionday är varje lördag mellan 8.00 och 16.00 och det är församlingsborna som under lördagarna samlar byns lite mindre barn(ung 5 till 10-11 å)r för lekar, lektioner, körövningar och bibelstudier och lunch. Den dagen jag deltog var det 199 barn där som jag hjälpte att tvätta händerna på innan maten serverades. Och gissa vem som fick sköta disken sen?!

Dagarna springer iväg och man jobbar väldigt flexibelt. Rätt som man går rond och skriver ut patienter så assisterar man någon ögonskada som dykt upp på tröskeln. Ofta är skadorna flera dagar gamla och det gör tyvärr att det ofta är försent för att rädda synen. Folket här har stor tilltro till lokala lekmän och naturliga växtbrygder och kommer inte förrän man sett att de traditionella behandlingsmetoderna inte hjälper. Mycket beror också på att patienterna inte har råd att komma för behandling. De måste först samla in pengar till operationen eller behandlingen. Ett tredje problem är avstånden. Många bor ute på landsbygden. De har ingen bil och det är långt att ta sig till sjukhuset. Många kan ha upp till 15 mil för att besöka en ögonläkare och en del väljer att åka till och med längre än så för bli behandlade på Kolandoto sjukhus.

När man jobbat här ett tag ser man en del saker som man skulle vilja ändra på men även den minsta sak kan bli svår att genomföra p g a resursbrist, dåliga ekonomiska förutsättningar och ett annorlunda arbetssätt. Återanvändning och spara är ledorden. Att hitta hållbara lösningar är inte alltid så lätt och först när man jobbat ett tag ser man hur man tillsammans skulle kunna utveckla arbetet så att det kanske kan passa de som jobbar här och sättet de jobbar på. Och då är det dags att åka hem!

Men allt detta har gjort at man gärna kommer tillbaka! Jobb finns alltid, och som nyligen utsedd ambassadör för Kolandoto får jag hälsa alla välkomna! Hälsningar Lotta

bandage

Veckans bandage klara för återanvändning efter tvätt!

 


 

Hej! Jag heter Lotta och kommer från Helsingborg! Där har jag jobbat på lasarettet i många år varav de senaste 13 åren på ögonmottagningen.Min resa till Kolandoto, Tanzania började i höstas när jag hörde av mej till Benjamin och ”I Aid Africa” för att höra om organisationen hade någon nytta av en specialistsjuksköterska i ögonsjukvård som skulle vilja jobba någon månad som volontär. Nu tänkte jag dela med mej lite av min upplevelse!Nu några månader senare har jag varit i Kolandoto i 3 veckor och stannar ytterligare 5 veckor! Välkomna till ögonmottagningen på Kolandoto Hospital eller som man säger här, Karibu!

Jag deltar i arbetet på ögonavdelningen och samtidigt försöker jag se vad jag kan tillföra i den dagliga vården . Mycket är annorlunda mot hemma och mycket beror det nog på att patienterna inte söker vård förrän det verkligen behövs, när de inte ser längre eller det har inträffat olyckor. De flesta har långt att färdas till sjukhuset och ofta tar det flera dagar innan de söker vård.

Sjukhuset drivs via en tysk mission, African Inland Church, och sjukhuset deltar i flera synbefrämjande projekt varav starroperationer är ett.

Onsdagar är klinikdag. Då kommer patienterna från när och fjärran och man jobbar tills det inte finns fler patienter. Ofta jobbar man just på det sättet att när patienterna är där jobbar man tills man är klar utan att knota och med stor entusiasm, lika mycket som man passar på att prata och ta det lugnt när tillströmningen är mindre!

Torsdagar och fredagar jobbar vi på med de patienter som är kvar inneliggande och de som eventuellt dyker upp akut. En stor del av de akuta patienterna här är traumapatienter, både barn och vuxna som fått skador på öga eller ögonlock till följd av ex pisksnärtar som far tillbaka och gör hål på ögonlock och öga. Folket här nere är till största andelen bönder som har boskap och dessa vallas med hjälp av piskan av både stora och små. De små har inte mycket att leka med utan leker med vad som hittas på marken, pinnar, metallplåt mm utan urskillning vilket ofta leder till skador på ögonen.

Nu har ni fått en liten inblick i min nya vardag! Allt är nytt och spännande och jag hoppas hinna lägga ut lite bilder till innan jag måste återvända till kalla nord!

Tutaonana – vi ses igen!